Jag längtar så jävla mycket efter att röra på mig, att pressa min kropp till det yttersta. Flåsa, känna hur det bränner i mina muskler. Vissa dagar är suget fokuserat på att springa och då kan jag inte låta bli; jag tar fart jag jag springer. Inte långt, inte fort, men jag springer. I dåliga skor, bland folk som tittar. ...men annars gör jag ingenting åt saken.
Jag kan liksom ligga i min säng och tänka "vilket fint väder, det hade varit underbart att ta en promenad nu innan det blir för varmt" och sen går jag upp och sen sätter jag mig på balkongen där jag blir sittande. Vad hände med promenaden? Och framåt eftermiddagarna tänker jag ofta att jag behöver yoga lite, sträcka på mig, räta ut den här kroppen.. och sen tar jag en macka och slår mig ner i soffan igen.
Jag tänker mycket men kommer aldrig till saken.
Hur fan gör man?
Oh jag känner igen mig själv så väl i det du skriver. Ens lata jag tar överhand. Jag ville alltid röra på mig men gjorde inte ett skit. Nu lämnar jag ju båda ungarna 3 dagar i veckan ihop iallafall, så då är jag ju redan ute. Då är den undanflykten borta, plus att jag har tid. En undanflykt till. Jag tar på mig lurarna, bra musik, och bara går. Svetten lackar och det är jobbigt, men så jävla härligt. Jag tror bara du kommer igång med de där första gångerna så blir det som en drog sen. Då vill man inte bara sätta sig i soffan. Heja dig, och en massa pepp!!!
SvaraRadera